Lantmannens Bok

Dessa texter är hämtade från Lantmannens Bok, ett uppslagsverk från 1946. Boken rekommenderar, liksom Föreningen Gotlandskaninen, en golvyta på en kvadratmeter för vuxna djur. Minsta tillåtna yta enligt Jordbruksverket är 0,7.

Obs: Hela nätgolv är numera inte tillåtet.

Kaninavelsföreningars riksförbund, Sveriges, har till uppgift att som sammanslutning av kaninavelsföreningar och enskilda personer verka för kaninuppfödarnas gemensamma bästa. Förbundet bildades år 1919 men fick sitt nuvarande namn år 1930. Till förbundet voro 1943 anslutnig 25 länsföreningar, i en del fall flera föreningar från samma län. Förbundet har ett sekretariat med upplysningsbyrå förlagt till Stockholm. Ett medlemsblad utges. Ute i landet ordnas instruktörskurser på 3 veckor eller kortare 2-dagarskurser.

Kaninburar. Två typer av burar böra finnas i kaningården. Den ena användes under betestiden, den andra under årets övriga del. Burens golv bör i bägge fallen göras av kraftigt trådnät. Betesburen göres lämpligen ungefär 3 m lång och 1 m bred i botten. Gavlarna ha formen av en 60-70 cm hög triangel. Väggarna göras av hönsnät med maskor på högst 3 cm. Djuren beta av gräset genom bottennätets maskor som böra vara omkring 5 cm stora. Alltefter som gräset betas av flyttas buren. I burens ena ända placeras en hylla 20 cm från marken. Djuren kunna då beta av gräset under hyllan. Vid vila och vid regnig väderlek kunna de sitta på hyllan. För att ge djuren skydd mot stark sol och regn böra sidorna i den ända av buren där hyllan sitter täckas med 70-80 cm breda skivor av träfiberplatta eller dylikt.

De burar som användas när djuren icke livnära sig på bete förses lämpligen med 60-70 cm höga ben. Skötseln och renhållningen underlättas härigenom. Spillningen faller genom trådnätsbottnen ner på marken. I en vanlig typ av burar göres framsidan av hönsnät och övriga väggar av trä. Alla väggarna kunna dock, om man så vill, göras av nät. Höjden på buren behöver ej överstiga 60 cm. För ett fullvuxet djur bör man beräkna ett golvutrymme på en kvadratmeter. I burar med nätbotten skall finnas en redlåda eller ett innerrum, där djuren kunna söka skydd.

Kaninernas utfodring. De flesta vanliga fodermedlen passa för kaniner. Fodret måste alltid vara av god beskaffenhet, ty annars inträffa lätt rubbningar i fodersmältningen. Kaninerna äro också mycket känsliga för hastiga övergångar från ett foder till ett annat.

På sommaren utgöra bete och grönfoder av olika slag de viktigaste fodermedlen. Även under resten av året äro kaninerna tacksamma för något saftfoder. Detta gives lämpligen i form av fodermärgkål, rotfrukter eller AIV-foder. Hö, men även löv, är det viktigaste vinterfodret. Som kraftfoder kan först och främst all slags fodersäd samt kli användas. Ärter, vicker och bönor ha dock en besk smak och böra användas försiktigt. Bland oljekakorna är sojamjöl och linkakmjöl värdefullast. Kött-, blod- och fiskmjöl, men framför allt skummjölk är andra fodermedel som med fördel användas för att höja foderstatens äggvitehalt. En-, tall- och granris ha litet näringsvärde, men anses ha gynnsam inverkan på djurens hälsa och köttets kvalitet.

Kaninprodukter, förening u.p.a. bildades år 1940 såsom en försäljningscentral för Sveriges kaninavelsföreningars riksförbund. Centralen mottager slaktade och levande kaniner och förmedlar försäljning av kött och skinn. Produkterna betalas efter försäljningen. Centralen tillhandahåller dessutom kraftfoder och material för kaningårdar samt ordnar försäkringar.

Kaninraser. I Sverige skiljes numera mellan bruksraser och övriga raser. De senare äro utan praktisk betydelse. Bruksraserna omfatta sådana kaniner som äro särskilt lämpade att inom vårt land producera kött, skinn och ull. Våra förnämsta bruksraser för kött- och pälsproduktion äro följande:

Vit lantkanin, som vid inventering år 1940 utgjorde över 70 % av hela landets kaninstam. Rasen lämpar sig för kombinerad kött- och pälsproduktion. Den härstammar närmast från den vita danska lantkaninen men har i vårt land förädlats vidare. Enligt bestämmelserna för stamboksföring skall en vit lantkanin vid 8 månaders ålder väga minst 3,5 helst 4 kg. Färgen skall vara rent, glänsande vit. Kroppen bör vara medellång med brett, välvt bröst och högt, kraftigt skulderparti. Benstommen skall vara fin, ryggen vackert böjd och korset väl avrundat. Svansen skall vara kort och bäras tätt intill kroppen. Pälsen skall ha 30-35 mm långa hår samt vara tät, mjuk och glansig.

Lilla chinchilla utgjorde 6 % av kaninstammen och var 1940 den näst vit lantkanin vanligaste rasen. Det är en ganska liten ras. 8-månadersvikten skall vara minst 2,5 helst 3 kg. Inom rasen förekommer tre olika typer, nämligen en tysk, en fransk och en engelsk. Inom vårt land ha den tyska och den engelska typen, som äro vanligast, numera smält samman. Färg och päls skola vara svagt askgrå med flammande svart schattering. Kroppsformen skall vara väl sluten, benbyggnaden fin.

Stora chinchilla liknar den lilla, men är större och kraftigare. 8-månadersvikten skall vara minst 4 helst 4,5 kg.

Svensk pälskanin, Stora silver, Lilla silver, Blå wiener och Havanna äro andra bruksraser avsedda för päls- och köttproduktion. Svensk pälskanin är den enda kaninrasen av inhemskt ursprung.

Ull-köttraserna representeras endast av Angora-kaninen. Den företrädes av två raser, Vit engelsk angora och Vit fransk angora. Tillsammans utgjorde de år 1940 12 % av kaninbeståndet. Den engelska angoran är ganska liten, minst 2,5 helst 3,5 kg. Det är en härdig och förnöjsam ras med en ullproduktion på 350-400 gram per år.

Den franska angoran är större, minst 3 helst 4 kg. Rasen är ganska krävande i fråga om foder. Ullproduktionen kan gå upp till 600 gram per år.

Kaninsjukdomar. Kaniner, som hållas i bur, kunna angripas av åtskilliga sjukdomar, varav vissa äro svårartade och svåra att bota. Det förhållandevis ringa värde som en vanlig kanin representerar gör att det i många fall ej är lönande att lägga ner alltför stora kostnader på att häva sjukdomen hos en kanin. Kaninernas hälsovård bör istället taga sikte på att förhindra sjukdomarnas utbrott. Detta sker främst genom att iakttaga god hygien och genom att isolera kaniner, som angripits av sjukdom som kan tänkas vara smittosam.

En frisk kanin, som skötes väl, är livlig och pigg. Pälsen är glansig och ögonen klara. Brister i hälsotillståndet taga sig uttryck i nedsatt foderlust och glanslös hårrem. Hela djuret får ett ruggigt utseende och det rör sig ogärna. Ögonen bli matta och visa ofta flytningar.

Den smittsamma kaninsnuvan är en av de allra vanligaste sjukdomarna. Den kan medföra kännbara förluster. Snuva hos kaniner visar sig också i samband med pasteurellos (ett slags allmän blodförgiftning) och coccidios (se nedan) eller som följd av vanlig förkylning eller dammigt foder. I senare fallet är sjukdomen tämligen ofarlig och brukar försvinna om djuren få det varmt, torrt och dammfritt. Varken mot pasteurellosen eller den smittsamma snuvan känner man något säkert botemedel. Sjukdomarna leder oftast till döden. Motåtgärderna böra i första hand gå ut på att hindra smittspridning. Alla friska djur böra vaccineras. En annan smittsam sjukdom av betydelse är pseudotuberkulosen. Denna som icke har något med vanlig tuberkulos att göra är vanlig hos tama och vilda gnagare. Djuren bli infekterade genom förmedling av foder, vatten eller strö. I levern, mjälten m.fl. organ hos angripna djur finner man små gulvita eller gråvita härdar för sjukdomen. Köttet från angripna djur kan användas. Ibland yttrar sig sjukdomen endast genom nedsatt foderlust i andra fal sker en stark avmagring och djuren dö. Någon metod att bota sjuka djur känner man ej. De böra dödas. Friska djur vaccineras.

Coccidiosen är en synnerligen vanlig och förlustbringande sjukdom. Den orsakas av vissa små organismer, coccidier. Med mikroskopets hjälp kunna de påvisas i träcken från sjuka djur. Stor renlighet måste iakttagas för att hindra sjukdomens spridning från djur till djur. Coccidiosen angriper främst de yngre kaninerna och har huvudsakligen formen av tarm- och levercoccidios. Dödligheten är hög i bägge formerna. Sjukdomen yttrar sig genom nedsatt foderlust och avmagring. Särskilda tecken på tarmcoccidios är diarré och gasbildning som gör djuren bukiga.

Snuva förorsakas också av att coccidier komma in i näsan. Något effektivt botemedel mot coccidiosen känner man ej, men under senare år ha sulfonamid och fentiazin givit uppmuntrande resultat. Kaninerna böra gå i burar med nätbottnar, så att träcken faller genom nätmaskorna.

Skabb uppträder bl.a. som öronskabb på ytterörats insida och som huvudskabb på näsrygg, läppar och runt öronen. Lidandet förorsakas av bett från vissa skabbdjur. Huvudskabben är tämligen ofarlig men medför vantrivsel och avmagring. Öronskabben kan tränga in till inneröra och hjärna samt medföra döden.

Smittospridning hindras genom renlighet och isolering. Vid behandlingen av sjuka djur avlägsnas sårskorporna efter uppmjukning med glycerin varefter huden behandlas med Rotanolextrakt.

Trumsjuka uppträder lätt särskilt hos ungkaniner, som ätit fruset, vått eller unket grönfoder. Buken sväller upp på grund av jäsningen och djuren kunna kvävas. Behandling måste komma snabbt. Om djuren sättas i kraftig rörelse kan gasen avgå. Man kan också ge spenvarm komjölk tillsatt med lika mycket rovolja eller några droppar terpentinolja.

Kaninskötsel. I vårt land kan kaninskötseln ej sägas ha spelat någon ekonomisk roll förrän omkring år 1932. 1933 började en viss export av kaninkött, kaninskinn och angoraull. Kvaliteten på exporterat svenskt kaninkött har varit så god att högsta pris kunde uppnås redan 1937. Under andra världskrigets krisår har kaninskötseln gjort ett väldigt uppsving.

Redan 1930 infördes stambokföring, men denna grundades uteslutande på exteriörbedömning. År 1938 utarbetades som grund för stambokföringen "Svensk kaninstandard 1938". I denna tages hänsyn också till avkastning, härstamning och nedärvningsförmåga.

Kaninhannarna äro i allmänhet könsmogna vid 4-6 månaders ålder, honorna först vid 6-8 månader.

Vid parning bör honan av praktiska skäl släppas in till hanen och ej tvärtom. Dräktighetstiden är olika för olika raser. I vanliga fall rör det sig om 30-32 dagar. Honan bör icke på nytt föras till hanen förrän ungarna äro 6-8 veckor gamla. Vid denna ålder böra ungarna också kunna avvänjas. Normalt bör honan föda 3-4 kullar om året. Per kull bör man kunna räkna med att 5-7 ungar nå nyttig ålder.

Lämplig slaktvikt vid köttproduktion har nåtts då kaninen väger 2 kg. Denna vikt brukar av vit lantkanin uppnås vid 12-13 veckors ålder. Vid slakten bedövas kaninen lämpligen genom ett slag bakom öronen, varefter halspulsådern avskäres och blodet får rinna av. Att flå djuret går lättast medan dess kropp ännu är varm. På ett välbehandlat skinn måste alla kött- och fettrester ordentligt avlägsnas före torkningen.

Vid ullproduktion sker klippning av kaninerna var tredje månad.

Ur statens kaninavelslånefond utlämnas lån för ändamål som befrämja kaninaveln.

Kaninstandard, se Kaninskötsel.

Nedanstående tabell är hämtad ur Lantmannens bok från 1946.

Fodermedelstabell

De viktigaste foderslagens fodervärde i foderenheter (Fe) och smältbart renprotein (smältbar äggvita) pr 100 kg foder, med angivandet av kg foder och smältbart renprotein pr foderenhet samt innehåll av kalcium och fosfor i gram pr kg foder. Här angivna foderenheter är s.k. skandinaviska foderenheter, Fe (sk).